Då har man varit i Uppsala idag med och träffat ´Mirjam och fått se hur hon bor. Det var mysigt! Dock var det mindre mysigt att jag blev så jävla åksjuk av bussåkandet på vägen hem.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det känna bara så bra att skriva. Jag vet inte har kommit in i värsta tänkt perioden. Helst skulle jag helst bara krypa ihop i sängen med massa musik och bara glömma världen. Bara leva tillsammans med mina tankar. Men även jag som är sjuk förstår att man inte kan leva så, även om jag faktiskt önskar att det var så ibland. Förstår att ni börjar tröttna på mitt tankesnack, men vet ni vad? Det skiter jag i. Det är MIN blogg och jag skriver vad jag vill och känner. Vill ni inte veta så sluta läs! Jag har inte bett er att läsa. Jag ber inte om folks medlidande, jag er inte om uppmärksamhet... Jag klarar mig själv! Det kommer jag alltid att göra. Jag förstår inte men jag tänker som fan på kvällarna när solen börjar att gå ner. Kan inte förklara varför men de känns som om jag trycker undan tankarna under dagen så kommer dem fram under kvällen för att man kanske slappnar av.. Eller något.. inte fan vet jag.. jag babblar väl bara som vanligt antar jag.. Som sagt ni behöver inte läsa om ni inte är intresserade.

Jag saknar bara någon att prata med antar jag.. Vill lixom inte störa och vara i vägen för någon så jag trycker undan det. Önskar att jag kunde få må bra nu. Vill inte se det jag ser. Vill inte känna det jag känner. men det kommer väl.. Annars får man väl lösa det på vägen antar jag. Gör det bästa av situvationen lixom. Fan kan inte riktigt koncentrera mig. Känns som om jag är över allt och ingenstans. Hur kan man känna så? Hur kan man känna såhär? Vad är det för fel på mig? Jag kan inte fokusera, kan inte tänka på någonting, fast det enda jag gör är och tänker? Hur kan det komma sig? Hur rensar men bland tankarna? Finns det ingen papperskorg där man kan stoppa all skit?? så att man slipper ha det i huvudet och få det repeterat framför ögonen hela tiden. Jag tänker, drömmer,tänker,drömmer och allt är detsamma. Dessa jävla tankar.. Jag borde fan läggas in och sövas ner eller något, jag ser ju till och med hur jag svammlar. Varför skriver jag ens här? Inte en aning.. Men det känns bra... Känns bra att sätta på musik och bara få skriva. Känns som om det är den enda tiden jag kan trycka undan allt annat. Men det enda jag pratar om är ju mina tankar, så jag har ju inte glömt bort dem? samtidigt som det känns som om jag gör det. Jag är bra konstig jag.. Men men det är ju jag.. Vare sig jag är sjukt, ledsen,glad,orolig, lycklig, så kommer jag ju alltid att vara jag.. Vad som än händer. Det kan ju ingen ändra på. Eller? kan någon det? kan någon påverka en så mycket att man ändrar sig som person? Faaan jag orkar inte med det här. Att bara sitta här och svammla.. Varför håller jag på? varför ger jag inte bara upp?

Äsch nu har jag pratat söder till och med min egen hjärna så jag kan ju bara tänka mig hur era känns.
Nu ska jag inte ta mer tid. Puss!