Har precis kollat klart på filmen "återträffen" och blev väldigt påverkad utav den. Antagligen är det av mina egna erfarenheter när det gäller mobbing. Jag var mobbad under hela min grundskoletid, inte den värsta sorten där man blir slagen, men den sorten där det kyper in i hjärnan och påverkade mitt tankesätt. Även om det idag är många år sedan det slutade så har jag fortfarande sår i min själ som blöder ibland. Filmen speglar något som jag alltid har funderat och siktat på, klassåterträffen som man har efter många år när man har slutat nian. Mitt sikte har alltid varit att komma tillbaka stark, snygg och få vara nummer ett. Men varje gång jag tänker på det och inser att jag inte lyckats ta mig dit än så hamnar jag i ett svart hål. Varför är deras åsikter så jävla viktiga? Jag trivs med mig själv och jag vet att vi bara var barn då. Men varför ska barn vara så förbannat elaka. Hur kan man säga till någon att den inte är värd att leva bara för att den ser ut på ett visst sätt. Barn har absolut inte samma konsekvenstänkande som vuxna människor har men man borde ju fatta att personen blir ledsen.

 

Filmen speglar även när hon efter många år försöker att ta kontakt och prata med hennes förra klasskompisar och personerna fortfarnade kommer med bortförklaringar. Varför är det INGEN som ber om ursäkt? Man beklagar att det har hänt och att dem fått personen att känna så men samtidigt skyller dem på att dem bara var barn och att det inte var så allvarligt. Men personen som blir mobbad då? ord räcker.... Jag är idag snart 23 år gammal och kan fortfarande höra vissa fraser från "mobbarna" när jag tittar mig i spegeln eller när jag ska prata inför nya människor. Såren har läkt men ärren finns kvar och vissa få gånger så släpper dem en droppe blod. Jag blev så satans förbannad av att kolla på filmen när dem vuxna människorna skyller ifrån sig och säger "ja men du va ju konstig och gjorde ju inte heller någonting". Nej men om man inte anser sig själv ha något jävla värde, hur ska man då kunna våga säga något? För om jag säger något, kommer dem att lyssna? kommer dem att förstå vad det är jag menar? 

 

Människor är för upptagna med sig själv och att vara populära. Jag förstår att det är jobbigt att vara själv och inte har någon som backar ens uppfattningar men om du verkligen tror på det så spelar det väl ingen roll vad alla andra tycker? Det som är viktigast är att lyssna på sitt eget hjärta och gå sin egen väg. Människor kommer och går i ens liv men allt händer av en mening. Även min mobbing hände av en mening. Idag försöker jag att inte bryta ner mig själv med minnerna utan jag använder erfarenheten på ett sätt som stärker mig och som får mig att kämpa vidare. Jag fick det här livet för att jag klarar av det. Men när jag kollade på filmen blev jag nyfiken på vad som skulle hända om jag sökte upp mina "mobbare" och pratade med dem. Skulle dem förstå hur dem fick mig att känna? Skulle dem skylla ifrån sig? skulle dem be om ursäkt? Och mest intressant är väl om dem själva ser sig som mobbare... För jag antar att dem inte skulle vilja se sina barn/syskonbarn eller liknande mobbade. Då skulle dem nog vara snabba på att leta upp mobbaren och "lära dem ett och annat". Men insåg dem inte att det var just det som gjorde mot mig? 

 

Är riktigt glad att jag tog mig tiden att titta på filmen. Den var riktigt bra. Jag är väldigt intresserad av filmer som får mig att känna känslor och skapa bilder i mitt huvud. För någon som aldrig har varit med om något liknande kanske filmen är långtråkig.... jag har inte en aning. Jag ger den högsta betyg, bra jobbat!!