i och med min "break-up story" har jag tänkt ganska mycket och nu tänkte jag berätta om en tanke som jag har haft, eller snarare en värdering jag har kanske.

 

När jag kom hem så sa alla att "det finns fler" och "minster man en så står en tusen åter". Varför säger man så egentligen? Jag menar alla vill ju ha evig kärlek, alla drömmer ju sig bort i sagornas värld och drömmer om att hitta den person man ska dela sitt liv med. Men varför har folk sån jävla dubbelmoral då? varför säger vi till våra barn att du kommer hitta en ny och du kommer bli kär igen? Varför lär vi inte våra barn att "nöja sig" med en och istället kämpa för det? Varför ska man bara ge upp och istället hitta en ny. Då kommer man ju aldrig få känna på livslång kärlek.

 

Alla kärlekshistorier och föhållande kommer att ha det tufft, varesig det gäller tvivel eller pengar, det kommer alltid att finnas någon annan som man faller för, som ser bra ut och som man har roligt med. Men varför vill man inte kämpa för kärleken? Som jag pratade om med en vän, då sa hon "det är bara gamla som kämpar för kärleken" och varför är det så? Varför lär föräldrar sina barn att man ska "leka av sig" för att sedan stadga sig? Vad är det som är så fel med att bara älska en person? Jag vet inte varför jag har dem värderingar som jag har för det har inte mina föräldrar och inte mina vänner så var har jag fått dem från? Jag anser i alla fall att jag är nöjd men en person, jag behöver inte springa runt och leka.. jag har alltid trott att jag behöver det, jag har alltid undrat om man kan hitta den rätta för tidigt och om jag alltid kommer undra hur det är att leka runt. Men jag idag vill jag inte leka runt och jag kommer aldrig vilja det heller. Däremot kan jag ju inte tvinga en människa att älska mig. men jag har aldrig varit säkrare i mitt liv, jag behöver inte leka av mig jag är redo att älska av hela mitt hjärta utan det minsta tvivel.

 

Jag känner i alla fall att jag vill dela mitt liv med min bästa vän, jag vill dela mitt liv med någon som jag gör saker med, någon som jag kan prata om allt med och någon som får mig att både att skratta och gråta. Jag vill inte ha ett vanligt svensson liv med villa, barn, hund osvosvosv.. Jag vill vara med min bästa vän. För det är så att när man slutar att vara nykär så kommer förhållandet till sitt största test, det har mormor sagt till mig enda sedan jag var liten och jag tror verkligen på det. För när man slutar att vara nykär så kommer vardagen in i förhållandet och kräver en massa plats. Pengar, jobb, fritid, ork osv osv osv.. Men det är då vänskapen, som man har till partner, tar över.

 

Som sagt en dag vill jag eventuellt gifta mig med min bästa vän. Jag vet inte om det jag som har överdriven kämparvilja när det gäller allt. Jag kämpar jämt.. Men den som jag kommer att dela mitt liv med kommer aldrig behöva oroa sig för att jag ska lämna den. Jag vet att kärlek är tufft, att det krävs arbete men det är så himla värt det! Jag vet att det kräva mycket vilja för att komma någonstans, det gäller allt här i livet. Jag kommer i alla fall att lära mina framtida barn att kämpa för det som betyder någonting, att inte bara kasta bort utan att alltid i alla fall försöka. Kärlek är både det värsta och det bästa en människa kan uppleva. Men det är bara när du klarat av det tuffa som de bra verkligen blir värt någonting.

 

Där har ni mina tankar och värderingar, jag vet att det är FÅ i dagens samhälle som tänker som mig, men det gör inget. jag måste följa dem råd mitt hjärta ger mig. (allt detta är INTE riktat mot någon, det är bara en fundering som jag har upptäckt i alla det här.)òch ni som känner mig vet ju att jag gärna säger "varför" men det är bara för att jag älskar att lära mig nya saker och jag älskar att höra andra människors synsätt. Jag tycker det är så intressant hur folk tänker.